Kolumn Sydsvenskans ledarsida 20251112
Av: Johan Wessman, DKSE Media

Det är fortfarande för få som känner till den här i Sverige. De som gör det pratar gärna om att det blir världens längsta sänktunnel och att restiden med tåg mellan Köpenhamn och Hamburg kommer att minska till 2,5 timmar.

Här i Skåne kommer samtalet sedan ofta in på förseningar. Utbyggnaden av järnvägen i Skåne och i norra Tyskland kommer inte vara klar när den dansk-tyska tunneln för bil och järnväg öppnar med viss försening någon gång efter 2029.

När vi talar om Fehmarn Bält-tunneln glömmer vi ofta det viktigaste – det mänskliga perspektivet.

Lärdomen från de första 25 åren med Öresundsbron är att den kulturella integrationen tar lång tid, betydligt längre tid än det tar att bygga den nya infrastrukturen. Först när man tar del av varandras vardag uppstår den djupare förståelsen och det konkreta samarbetet.

Företagen vet det här. Först nyfikenhet och möten, sedan ett samarbetsavtal eller en filial i grannlandet. Dansk och svensk personal blandas. Exportstatistiken visar att det fungerar. Danmark är Sveriges fjärde största exportmarknad och Sverige är Danmarks tredje största.

Det är därför förvånande att se hur trevande de svenska kontakterna är när det gäller Fehmarn Bält-tunneln och de möjligheter den kommer att öppna för ett utökat svensk-tyskt samarbete inom politik, forskning, turism och näringsliv.

Nyligen bjöd det statliga danska infrastrukturbolaget Sund & Bælt in till ett statusmöte om Fehmarn Bält-tunneln. Ett 50-tal personer i ledande ställningar var på plats i Rødbyhavn för att nätverka, ta del av den senaste informationen och besöka den enorma tunnelfabriken. Endast tre av deltagarna var från Sverige.

Varför har det från svensk sida inte skapats tillräckligt starka kontakter med tunnelprojektet för att fler ska bli inbjudna eller för att fler skulle prioritera att delta om de blivit inbjudna? Det är vid sådana här högnivåmöten som man får en djupare kunskap och möjlighet att knyta värdefulla kontakter.

Visst sker det resor och möten till tunnelbygget och till Hamburg. Men mitt intryck är att det oftast resulterar i enstaka eller några få möten per år och då främst inom den egna gruppen. Det resulterar inte i det täta utbyte som behövs för att på allvar nyttja de nya möjligheter som förbindelsen kommer att ge oss i södra Sverige när Tyskland tidsmässigt kommer närmare. Vi får inte glömma att det är Sveriges största exportmarknad.